-

I tisdags begav vi oss iväg till helsingborg som jag tjatat om ett par gånger, självklart hittade jag kameran i onsdags kväll. Så inga bilder på spektaklet har jag.
Men de tog iaf ca 6 timmar ner Viktor stod som ett ljus hela vägen, Väl framme fick han stå ytterligare en timme i transporten innan det var dags att träffa den berömda jeppson. Vilken mysfarbror!
Han såg i perferin att viktor va helt fel, och sa på en gång "dagens sneaste häst"
Med lite känn och pill så tog han fram hammaren och banka te i ryggen på viktor och VIPS hade jag en helt rak häst, och otroligt nog fick han en rumpa!
Ja de va häftigt faktiskt och helt klart värt hela den långa vägen.
Tog och skrittade i ridhuset brevid gick och försökte hålla igång honom hela tiden och de small och knaka han fes och tugga konstant och snoret sprutade ur näsborrarna.
Det lös verkligen om viktor.
En kommentar Jeppson la var "den här hästen har varit låst här sen innan gustav vasa dog" :P stackars krake.
Men han är en kämpe må jag säga, han tog allt som en klackspark.

På onsdagen skrittade jag honom i 20 minuter för hand och sen fick han gå in och äta kvällsmat och sova.

Då kommer vi in på gårdagen.
Den hemskaste dagen jag upplevt hittills, har aldrig känt mig så hopplöst hjälplös som igår.
Bestämde oss för att skritta i vagn så han fick röra sig mer och jobba lite.
Slängde på honom grejerna och gjorde oss klara, Linda skulle köra Flying och stod framför oss.
När hon skulle vända runt flying tog viktor och smet emellan honom och dörren, där kärran INTE fick plats.
Så jag damp rakt i backen på höften och viktor stack i väg vilt bockandes och slagandes med kärran efter.
Tog en tur förbi erland och sen iväg på vägen mot hans stall.
Sen försvann han ner mot Peters föräldrar, jag sprang för allt jag var värd i hopp om att han stanna hos sin flickvän Larossi, men såg en vilt springandes rumpa bort efter vägen.
Sprang tillbaka för allt jag var värd och kastade mig in i bilen. Linda flög in på passagerar sidan eftersom hon lyckades få in flying under tiden jag sprang.
Sen körde vi mot klockan och följde viktors spår efter grusvägen.
När vi närma oss peters föräldrars hus utbrister linda "spåren leder ner mot 172:an"
Mitt hjärta sjönk och försvann någonstans tillsammans med mina tankar.
När vi svängt såg vi kärran i diket precis innan 172:an (som förövrigt är tungt trafikerad av lastbilar och personbilar) och sen såg jag min vackra häst liggandes i leran intrasslad i tömmar och skaklar.

Jag minns att jag tänkte "nu är det över".. Medans Linda sa "kom ihåg nu Alexandra att de kan se mycke värre ut än var de ingentligen är" .. Sprang fram.

I samma ögonblick som viktor stack iväg hade Benny en gubbe som bor där i kjelltegen sett alltihopa ochslängt sig in i bilen och kört ner till just den infarten, och såg viktor komma där, han hade då lugnat sig och sänkt farten antagligen pga att han va väldigt sliten och trött. Kärran hade vobblat bakom honom och då hade han kanat ner i diket.

Benny satt där vid Viktors huvud och klappade på honbom och pratade med honom när vi sprang ur bilen, och ja slängde mig ner med knäna på hans hals och skrubbade honom i ansiktet och pratade med honom för allt jag var värd, minns inte vad ja sa dock.
Runt mig pågick ett planlöst tumult om hur och när och allt vi ska göra för att få loss honom. Benny hade kniv i bilen och vi fick skära av tömmar som hade snärjt sig kring hovarna på honom, skära av brösten och knäppa upp allting för att få loss honom. När han väl va lös från alla delar som höll i så insåg vi att höger bakhov låg illa till precis under hela honom och gjorde att han inte fick fäste i marken för att ta sig upp.
Dessutom låg skakel i från kärran under också och kunde lätt ha rivit upp honom i sidan.
Efter många försök och många desperata minuter så kom benny på att han hade rep i bilen, så i tre av Viktors försök att komma upp lyckades vi lirka in repet under honom, medans walter, elsie och peters pappa Arnie drog i kärran och Benny och stefan i repet Linda i huvudet och ja knuffa på från sidan så lyckades han komma upp på fötter igen.
Den känslan som sköljde över mig när jag insåg att ala ben var hela var något jag aldrig kan förklara. Han överlevde med en ängels tur.

Tack alla som hjälpte utan er hade vi aldrig klarat det här!.

Han var totalt sönderskrapad i skinnet men mest ytligt och en töm satt kvar runt hoven när vi knalla iväg hemmåt, men inte det minsta halt på något vis. Han har nog inte vett till att va halt tror ja. En kämpe med en sablans massa otur.
La om det värsta såret på kotan och spolade benen med kallt vatten innan vi ställde in honom med filt på under natten.
Imorse va han självklart svullen och öm men hade ätit upp allt hö och mat och kissat, bajsat och druckit vatten så trots omständigheterna mår han relativt bra.
Idag kom veterinären ut och gav antiinflamatoriskt i blodet samt skrev recept på 5 dagars kur i fodret, så nu ska ja hålla koll på tempen och inspektera såren ordentligt.. blir de en förändring åt de sämre sätter vi in antibiotika.

Här kommer några skräck bilder från igår och hur han ser ut idag.
(för nu hade jag ju såklart kameran med mig)..

igår.


Bilderna nedanför är från idag.





Så nu får tiden ha sin gilla gång och jag får ta det från början igen.
Men så länge han blir hel och fin igen så är de allt jag begär!

Jag ger aldrig upp på min häst, han är värd sin vikt i guld oavsett vad som sker.
Den känslan jag hade igår var det värsta jag varit med om.
Såg framför mig hur hans sista stund va kommen när han låg där i diket med ena benet under sig och inte kom upp. Fy fan!..

Men nu tar vi bebis steg frammåt!