-

Jag känner mig sliten, som om något sliter i mig från två olika håll.
Jag känner mig fast, orubblig och ensam.
Det finns minnen och drömmar som flödar under mitt skinn.
Minnen från ett liv jag levde, med vänner och folk runt mig jämt.
Drömmar om något helt annat, ett annat land, en annan stad.
Mina minnen drar ner mig från det som är till det som varit.
Mina drömmar söker mig frammåt i hoppp om att förgyllas.
Jag vill att mina drömmar ska slå in, men för att klara det måste jag se målet.
Jag ser suddigt nu. Jag ser skevt, hittar inte hålet i nätet.
jag är fast.

En del av mig vill bryta sig ut, en del vill fly hals över huvud.
En del av mig vill springa bort från allt i daggvått gräs.
En del av mig känner oso och rädsla för ingenting.
Den andra delen vill stanna, känner tygghet.
Den andra delen vill bli ett med det som är nu.
Den andra delen har försonats med tanken.

Men jag vet inte vilken del jag ska välja.
Vilket håll jag ska gå åt i korsningen.
Jag har nu blivit tvingad ur boet, vart tar jag vägen nu?
Vart är min trygghet och känsla av ro?
Kommer jag som har dom gener jag har någonsin finna ro?
Eller finner jag ro på resan?

Mina fantasier och drömmar om hur jag vill leva fungerar inte i dagens samhälle.
Dom är så långt gånget att det inte går att leva som JAG vill.
Jag sitter fast... kommer inte ur nätet.